När du fallar, orkra jag för två.
Jag vill verkligen att de skall vara så. Jag vill hjälpa dig att kämpa om allt skulle bli jobbigt. Men jag vet inte hur jag skall kunna göra de om jag inte får veta. Jag vet inte va jag skall göra för att de skall bli som de va förut. Jag vet inte vad jag skall säga, vad jag skall skriva, hur jag skall tänka eller vad jag skall göra för att de skall bli som de va så förut. För jag saknar de, jag saknar de så sjukt mycket. Jag skanar dig, jag skanat smsen, jag skanar att sitta uppe, jag saknar att höra dig sitte och sjunga med Lisa, jag skanar höra dig och pappa jävlas med varran. Jag skanar att va ute och gå med dig i timmar. Jag skanar vagnen vi låg på den lilla tiden du va här i sommras.

Dom har tatt bort den Tovaa, vagnen finns inte där längre, så jag kan inte ligga där i mörkrte med dig och titta på sjtärnorna. Och du är inte här, du har inte vart här på hur länge som hällst, så vi kan inte hitta nån nu vagn.



Kommer du ihåg när vi bada i hamnen, kommer du ihåg när vi var inne i stan utan att kolla på klockan, kommer du ihåg när vi var ute och gick sådär super länge, när vi skrev bena fulla och inte kunde få bort de sen, alla gånger jag har gråtit i din famn, alla gånger du har gråtit i min famn. Jag vill inte att du skall glömma, jag vill inte att du skall försvinna, jag vill inte missa så mycket som vi gör nu, jag vill inte ha missat så mycket, och jag vill inte att nån annan skall ta min plats.
Jag vill inte lära känna dig igen, jag vill inte att du skall lära känna mig igen. För jag vill va med dig hela tiden, jag vill va med dig när du utvecklas, jag vill veta, jag vill höra.